Autobahn till sjöss

Oj så tyst det blev! Måste erkänna att jag sedan en vecka faktiskt är hemma i Sverige. Min rygg behövde en paus! Från att i sakta mak ha tuffat fram i Tysklands lugna kanaler (för det mesta är det en fartgräns på max 12 kilometer i timmen) tog jag sista slussen ut mot Rhen. Slussvaktmästaren där var inte alls nöjd med min nästan obefintliga tyska. Högre och högre, ilsknare och ilsknare upprepar han en lång harang samt verstehe nicht!? Och just de där sista orden förstår jag ju. Och ganska mycket annat i lugn, trevlig samtalston. Hör honom anropa nästa fraktfartyg på ingång och förklara att den svenska kvinnan i fritidsbåten inte förstår.

Fartyget slår en lov runt mig och vinkar att jag ska följa efter honom in i slussen. Så enkelt allt går att lösa. Väl inne i slussen blir jag ombedd att backa lite och hitta en annan pollare. Självklart! Bara det att slussvaktmästaren nu tycker det är dags att i ett svep sänka slussen två meter innan jag ens hunnit få dit mina tampar. Nano kränger, men jag lyckas få in henne till kajkanten och tighta till tamparna. Sen är det bara att njuta av slussresan neråt, mot Rhen.

Rhen måste vara vattenvägens autobahn. Här råder ingen fartgräns. När jag lämnar slussen via det lilla inloppet mot Rhen möts jag av fraktfartyg som vill in där jag nyss kom ut. Kryssar mellan dem och kommer från lugnvattnet ut i ett brusande, virvlande, strömmande Rhen som bjuder upp till dans. I strömvirvlarna bakom fartygen girar Nano runt innan jag hinner få henne under kontroll igen. Drar på lite försiktig gas och funderar på att dra på mer för att komma ur vägen så fort som möjligt. En titt på fartmätaren visar att vi sätter hastighetsrekord så det står härliga till. Det är så strömt att jag inser att här gäller det att hålla noggrann utkik efter inloppet till hamnen. Missar jag det kan jag inte vända, för min motor gör mindre fart än vad Rhen bjuder på i ström.

I hamn i Wesel! Lugn och trygg med allt man behöver. Även en läkare för min rygg. Och inte är det så långt till en flygplats heller. Rensar ur det lilla som finns kvar i matväg för att slippa obehaglig överraskning när jag kommer tillbaka. Liten ryggsäck och så hem för att möta svensk sommar. Nano har några hjälpsamma människor lovat att se till (men jag kommer snart tillbaka).

 

 

 

 

Dorstens olika sidor

På samma sida som hamnen (ja, alltså platsen jag fick längs kajkanten) hittar jag köpcentrum, gågata med massor av olika butiker och folkliv. Bandet från igår gjorde mig nyfiken på vad det är för park på andra sidan kanalen. Tar min e-roller dit och där, bara på andra sidan kanalen är det fullständig lantlig idyll.

Betande får vaktas av skällande bandhundar, som sliter i sina kedjor när jag stannar för att ta kort. Eleganta ryttare tränar dressyr och hinder. Och där flyter floden Lippe. Ser den inte först, men en förbiförklarande cyklist visar och förklarar hur lågt vattenståndet är just nu.

En liten skylt om en färja får mig att köra vidare längs den lilla stigen. Här finns ett naturreservat och många är ute och cyklar, springer eller leker med sina hundar vid vattnet. Men färjan! Den vevas just nu för hand från andra sidan Lippe av fyra ungdomar. Man hoppar alltså på och vevar sig över för hand på ren armstyrka. Vilken rolig genväg!

Besöket i Dorsten blir längre än jag tänkt. Ordet lågtryck får ny innebörd när jag riktigt känner hur Nano trycks neråt när åskan mullrar på. En frukostbuffé med skrivstund i hällande regn är just nu mer lockande än att komma några mil till.

En barge klämmer sig in i den lilla lucka som finns akter om Nano för att fylla diesel. De fick dock inget kaffe…

 

Översvämmande grönska

Det är så grönt överallt! Grönskan fullständigt väller ut och klär till och med in kajkanterna. Små dunbollar piper ömkligt när föräldrarna försiktigt leder dem ur vägen där jag glider fram med Nano längs kanalen. De gör sig ingen brådska dock.

Idag är en sån där dag när allt bara rullar på. Hamnar bakom en barge (lastfartyg) och vet att den håller den fart som behövs för att tajma in nästa slussning. Inviger min VHF! Certifikatet har jag haft sen i höstas, men jag har inte behövt använda den förrän nu. Schluise, this is swedish sailing boat Nano calling… Should I go in as number two behind the barge? Fyra slussar avverkar vi tillsammans och det är grönt ljus hela vägen. Vi möter ett antal på väg åt andra hållet, men ingen gör oss sällskap på vår väg mot Rhen. Av slussvaktmästaren får jag chockat frågan om jag verkligen är ensam? Hela vägen från Sverige? Ända till Medelhavet? I den där?! Respect!

Dagens slussar är alla väldigt lugna och nerför, bra att träna på inför vad som komma ska.

I Dorsten har jag förbokat en natt i hamnen. Hamn och hamn, det är en plats längs kajen där man egentligen ska tanka diesel. Ignorerar förbudsskylten och lägger till där jag blir anvisad plats. Här är all service ny och fräsch. Så ny att inuti tvättmaskinen ligger slangen kvar oinstallerad. Tvättställ funkar det också och en reling ombord att hänga allt på.

Ett litet ”hafen café” hör till och det är en samlingsplats upptäcker jag snart. Ensam kvinna i segelbåt med ”e-roller” syns.

Skjuts i bil av hamnkapten för att fylla på bensin ingår i servicen. Diesel finns det gott om i hamnen. Eftersom det kommer ca tre båtar om året (jag är den första) som vill ha bensin kör de hellre till en tankstation än erbjuder gammal bensin i hamnen. Klokt och trevligt! För övrigt är jag nog den enda gästen, övriga platser fylls av klubbmedlemmar.

Hinner precis lägga till innan himlen öppnar sig och regnet öser ner. Bra planering! Livebandet som övar i parken på andra sidan packar snabbt ner sina instrument och inga vackra toner sveper längre över kanalen.

%d bloggare gillar detta: